Ett påbörjat kaos
Så började alltså mitt kaos med ändlösa dejter. Det ser nog värre än vad det var, men jag gick från fyra års celibat till att träffa i mina ögon många killar. I denna veva började jag också dricka och festa. Jag återknöt kontakten med en barndomsvän som var minst lika trasig som jag, och tillsammans snurrade vi runt på krogen natt efter natt. Där började jag även hänga med nya vänner vars liv kretsade kring festande. Jag tror egentligen inte att jag var värre än någon annan 21-åring. Men att gå från mitt väldigt städade och inrutade liv till detta blev en stor övergång.
Jag sov allt mindre, hetsåt oftare. Sen blev jag kär. Himlastormande förälskad. I en ännu trasigare individ. Jag vill tro att han och jag kände lika mycket för varandra, och det tror jag än idag. Men vår tajming var helt fel. Han hade gjort ett ex på smällen, hon gjorde abort, fick komplikationer, behövde hans stöd. Och där tappade vi bort varandra. Redan innan det här hände hade jag börjat skada mig själv genom att skära mig i armarna. Något jag hade varit borta ifrån under flera års tid. Men det svajiga måendet och alla dalar och toppar blev för jobbiga för mig.
Jag träffade en läkare via företagshälsovården som yttrade orden "jag tror att Du är bipolär", och genom honom remitterades jag vidare till psyk. Men det tog väldigt lång tid för mig att få tid där. Och när jag väl fick tid var det sol och vår och min depression hade försvunnit och ersatts av ett gladare mående. Under den perioden träffade jag även en kille som kom att bli min sambo under 4 års tid.
Ja, ni ser att det svänger snabbt i livet. Ännu snabbare som bipolär. ;)
