Uppväxt
Jag hade en bra barndom och uppväxt. Min familj har alltid haft det bra ställt. Vi har inte varit rika, men vi har kunnat köpa det mesta vi velat och mer. Jag satsade tidigt på hästar och ridning där det visade sig att jag hade talang, och från att jag var 8 till att jag var 21 så var hästarna mitt liv. Självklart hade jag dippar i det hela, den första kom då jag var 16 och skaffade min första pojkvän.
Under den tiden fick jag även min allra första depressiva period. Jag började skada mig själv genom att skära mig, och genom att hetsäta och sedan kompensera för det genom träning. På den här tiden var emotrenden stor, och jag tror att det bidrog till att normalisera och glorifiera mitt dåliga mående. Jag fick börja gå på BUP och från det minns jag inte mycket alls. Minnesluckorna är så pass stora att jag faktiskt fått begära ut mina journalpapper i efterhand för att fylla i det som saknas.
Utifrån dessa kan jag utläsa att läkarna undrade om jag var bipolär, men det var för tidigt i mitt liv för att diagnostisera mig. Redan då började alltså kunnigt folk reagera på mitt beteende och mående. Jag kunde gå från att vara 100% hängiven och inne i min sport, till att ha panikångest på en skoltoalett och skära av en artär i armen. Med andra ord svängde det snabbt och det var tvära kast som gjordes.
Utifrån mina journaler har jag också kunnat läsa att mina föräldrar ställde sig ovetande kring mitt mående, att min far låtsades som om att han inte märkt av det alls, och att min mor var desperat samtidigt som hon inte ville veta av det. Jag älskar mina föräldrar, och jag förstår idag att de Inte visste hur de skulle hantera detta och jag håller det inte emot dem. Jag önskar dock att det skulle se annorlunda ut idag, att de idag kunde acceptera min sjukdom som jag ju faktiskt har på papper nu. Men de undrar mest varför jag ska äta så mycket mediciner. Detta är jättesvårt, men något för ett senare inlägg.
